100 år…

ja, nu känns det iallafal som att det var så länge sen vi var 17-18, bodde i Sundsvall, pluggade, tog den obligatoriska fikan på tinelles, park hängen, dom långa nätterna… och dom fantastiska efterfester på pipeline. Lenas lilla lägenhet som snabbt fylldes till bredden med folk och det eviga slagsmålet om vems ipod som skulle stå för musiken. Festciggen. Skepparn. Dansandet. Allsången som bröt ut när favvolåten helt plötsligt flödar ut ur högtalarna, ja, allt skoj som vi hade känns som en evighet sen.

Nu vet jag inte riktigt varför jag helt plötsligt dyker upp här efter en lång tystnad och är sentimental… Kanske för att Jonathan ringde idag eller för att jag börjat med ett projekt som förmodligen handlar om min rädsla för att släppa det som varit, det unga och otyglade. En romantiserad bild om att vara ung som jag frenetiskt naglar mig fast vid… Men vad vet jag, jag är inte ens säker på att det är just det som mitt projekt handlar om, det kommer vi att få se i ett senare skede.

Jag hoppas iallafal innerligt att det är bra med er alla, jag saknar er mycke just nu.

Kärlek, Izabella

Ps, gå gärna in på min blogg och kolla på bilder. säg vad ni tycker, bästa sättet att utvecklas är att få höra vad som är bra och vad som inte är bra. Jag ska bli duktigare att uppdatera den offta.